Anna stannade framför ett litet, mysigt kafé. Det var precis den plats som hennes mormor hade berättat om. Kaféet hade öppnat nyligen, och personalen verkade redan vara fulltalig. Men kanske fanns det ändå en plats för henne?
Hon tog ett djupt andetag och tryckte försiktigt upp dörren.
Sju år tidigare…
Men för Anna kändes det som en evighet.
Då var hon bara arton år gammal. Hon gav sin första solokonsert, publiken gav henne stående ovationer, och en lysande framtid väntade henne.
Men allt tog slut på ett ögonblick.
På väg hem blev deras bil påkörd i hög hastighet av en lastbil.
Hennes föräldrar dog omedelbart.
Anna skadades allvarligt, men förlorade inte medvetandet. Hon såg sin mamma och pappa lämna denna värld.
Och sedan, när hennes mormor fick höra om tragedin, drabbades hon av en stroke. Hennes ben slutade nästan fungera.
Hennes liv delades upp i ett “före” och ett “efter”.
Tre månader på sjukhus.
År av operationer, men konsekvenserna kunde inte helt rättas till – benet hade läkt fel och medicinska misstag dömde henne till att halta resten av livet.
Kostnaden för medicinerna var astronomisk. Hon var tvungen att sälja sina smycken.
Hennes mormor grät tyst medan Anna packade ner deras tillhörigheter i lådor utan att visa någon känsla.
Att hitta ett jobb var omöjligt. Folk undvek henne så fort de såg hennes gångstil, så fort de mötte hennes blick.
Hon kunde spela piano, men vem skulle anställa en pianist som hon?
När pengarna tog slut var hon tvungen att sälja sitt piano.
Det piano som hennes föräldrar hade sparat till i åratal, det som de hade köpt på avbetalning.
Anna grät i två nätter innan hon tog beslutet.
Främlingar kom, räknade pengarna och tog med sig instrumentet.
Nu hade hennes mormor lärt sig att röra sig i lägenheten, om än med en rollator.
Anna ordnade en sjukpension åt henne. De klarade sig knappt.
Hennes mormor hade hört talas om kaféet från grannarna.
De kom ibland på besök, tog med sig något till teet och delade skvaller.
Och om de skulle anställa henne där?
Kaféets dörr öppnades ljudlöst, men små klockor klirrade över hennes huvud.
Från rummets djup kom en ung man fram.
— God dag. Vi har inte öppnat än.
— God dag… Jag vet. Jag är här angående ett jobb, — sa Anna med ett blygt leende.
— Vilken tjänst söker du?
— Vilken som helst… Jag har bara gymnasieutbildning.
— Kanske servitris?
Anna rodnade märkbart.
— Nej… Jag passar inte för det jobbet.
Den unge mannen höjde lätt på ögonbrynen.
— Då återstår bara städjobb. Arbetstiden är från middagstid till stängning.
— Det passar mig.
Han förlorade genast intresset för henne och ropade bara till någon i kaféets bakre del:
— Viktor, kom hit! Vi har en kandidat för städning.
En minut senare dök Viktor upp – en kraftig man i fyrtioårsåldern.
Han granskade henne från topp till tå.
— Alkohol – omedelbar uppsägning utan lön. Frånvaro – likaså. Jag hoppas att du inte kommer att ha många ursäkter.
— Självklart… — svarade Anna tyst.
— Bra, följ med.
Han visade henne runt i salen och förklarade vad och var som skulle städas.
Anna lyssnade uppmärksamt och nickade, men plötsligt stannade hon.
Framför henne stod DEN.
Hennes piano.
Anna skulle ha känt igen det bland tusen andra.
Hon tog ett steg framåt och rörde försiktigt vid locket på instrumentet.
Med slutna ögon kunde hon nästan höra musiken hon en gång spelade…
Men ögonblicket bröts av en grov, hånfull röst:
— Vad stirrar du på? Ta moppen, du är lika långt ifrån det där pianot som månen är från jorden.
Anna drog tillbaka sin hand.
Tårar steg i hennes ögon, men hon lät dem inte falla.
Sex månader senare
Anna hade nu arbetat på kaféet i sex månader.
Och, hur konstigt det än lät, hon kände sig lycklig.
Lönen var rimlig och teamet vänligt.
Men Viktor kunde inte stå ut med henne.
Han letade ständigt efter en anledning att klaga på henne, men hittade ingen – Anna arbetade plikttroget.
Kanske var det just det som irriterade honom mest.
På dagen för en viktig bankett på kaféet visade det sig att musikern inte hade kommit.
Alexander, chefen, var i panik.
— Kan någon här spela piano?
— Självklart inte! — sa Viktor genast.
Men då hördes en tyst röst:
— Jag kan.
Alla vände sig mot Anna.
När musiken fyllde det svagt upplysta rummet blev det knäpptyst.
Anna spelade med slutna ögon, tårarna rann nerför hennes kinder.
När melodin tonade ut reste sig gästerna och applåderade.
Alexander suckade och vände sig mot Viktor:
— Viktor, leta efter en ny städare. Musikern har jag redan hittat.
Nästa morgon
Anna hörde dörrklockan ringa.
Hon öppnade… och blev stående som förstenad.
Framför henne stod hennes piano.
Och bakom det log Alexander och kaféets personal.
— Anna, ta emot din gäst!
— Vad… Hur?!
Alexander räckte henne ett kuvert.
— Vilhelm Niklasson, bankens ägare, köpte ett nytt instrument till kaféet och bad oss att lämna tillbaka detta till dig.
Anna brast ut i gråt.
I brevet stod det:
“Tack för gårdagskvällen. Det var magiskt. I livet måste allt vara i balans, så jag vill att du ska få tillbaka ditt instrument. Dessutom väntar en konsultation på en privatklinik. Jag står för alla kostnader för operationen. Oroa dig inte för pengarna – de är inte det viktigaste.”
Ett år senare
Anna och Alexander dansade sin första bröllopsdans.
I samma kafé.
Där hennes nya liv började.
